Jag förstår inte hur jag kan vara så känslig.
Hur jag kan ta åt mig av varje liten antydan till anmärkning, påpekande eller åsikt.

Ibland betyder de där kommentarerna säkert inte ens det jag tar dem för.

Att jag får ångest så att jag nästan vill spy, av att se alla kommentarer min svensklärare skrivit till mitt utkast - mitt utkast som inte ens korrekturlästs en enda gång.
Att jag nästan började gråta när han sa att man skriver Lo och jag, istället för vice versa. Bara för att han sa att detta nog har att göra med att vi sätter oss själva i främsta rummet.

Vadå? Tycker han att jag är egocentrisk? Bryr jag mig för mycket om mig själv, borde jag tänka mer på andra istället? Jag som kämpar så mycket med just det där - att aldrig någonsin sätta mig själv före någon annan.
Den lilla, lilla kommentaren har suttit som en kniv i magen hela dagen. Jag har tänkt på det fler gånger än på hur många godisbitar jag stoppat i mig, vilket säger en hel del.

Fan. Jag hatar att jag hatar mig själv. Samtidigt ångrar jag mig snart, varje gång jag bestämmer mig för att vara snällare mot mig själv. Jag är inte värd det. Jag är inte värd ett enda dugg. Ändå sitter jag här en fredagskväll, överäten på godis, utan att ha pluggat ett enda skit under dagen, utan att ha blivit trött på träningen och självisk som sätter mig själv i centrum.

Helvete.